NovellSarkasm

Kontorsdiktaturen

Posted on by Panikångestens Författare

Välkommen till Kontorsparadiset AB, där kreativiteten blomstrar, friheten flödar, och chefen… är Kim Jong-un, fast med ännu bättre koll på dina lunchvanor. Här är varje arbetsdag en föreställning i absurd teater, där regissören står med en visselpipa i ena handen och en övervakningskamera i den andra.

Första akten börjar med den dagliga avhyvlingen. “Städa ditt kontor!” ekar hennes röst genom korridoren. Och det spelar ingen roll om det redan ser ut som en IKEA-katalog – du ska städa ändå. Samtidigt ska persiennerna vara uppe, för tydligen är naturligt ljus viktigare än din rätt att inte bli bländad av solen. Dörren? Den ska stå öppen, för hur skulle hon annars kunna hålla koll på dig när hon inte ens är där?

Och så har vi kontrollspionerna – företagets egen version av Stasi, fast med smartphones istället för skumma svartvita foton. Dessa hjältar i hemlighet tar skärmdumpar av dina inlägg på sociala medier och skickar dem direkt till den stora ledaren. Att du postade en bild på din lunch under lunchtid? Oacceptabelt! Att du kommenterade en kattvideo på din rast? Revolutionärt beteende! Tidstämpeln? Det är bara ett kapitalistiskt påhitt som inte gäller här.

“Jag har hört att du har sagt så och si om mig”, deklarerar chefen triumferande, som om hon avslöjat en konspiration värdig en Netflix-dokumentär. Vem har berättat det? Ingen vet. Bevis? Behövs inte! Din skuld är lika självklar som att solen går upp varje morgon.

Och himlen förbjuder att du lämnar byggnaden under lunch. Den korta promenaden du tog för att få lite frisk luft? En katastrof. In kommer samtalet från kontrollpolisen: “Har du gått hem för dagen?” Nej, det har du inte, men tanken har absolut slagit dig. Kanske skulle du börja gräva en tunnel till friheten, men du hinner aldrig riktigt få ner spaden i marken innan nästa tillsägelse haglar.

Samtidigt står hon där, den allseende chefen, med sitt pekfinger i luften och en blick som säger: Jag vet allt. Hennes favorituttryck? “Men JAG är tillgänglig.” Spoiler: Det är hon inte. Men du? Du ska vara tillgänglig. Helst dygnet runt. Även när du sover ska du vara redo att vakna och svara på mejl.

Så vad är planen? Flykten till friheten? Eller att bara överleva ännu en dag i Kontorsdiktaturen? Ingen vet. Men en sak är säker: Om det här är arbetslivet, då är Arbetsförmedlingen ett paradis.

När du tror att dagen inte kan bli mer Kafkaesk, kliver chefen in, med sina snabba steg som om hon är på väg att invadera ditt privatliv ytterligare. Hennes ansikte är en perfekt mask av passiv aggressivitet, och du vet att det som kommer härnäst inte är en fråga, utan en kravlista.

“Varför står den där växten där?” frågar hon, och pekar på den lilla kaktusen du ställt i fönstret för att påminna dig om att livet ändå kan överleva i ökenliknande förhållanden. Du försöker förklara att det är din personliga touch, en liten glimt av individualitet i detta hav av grå kontorsmöbler, men hon avbryter. “Den passar inte in i vår vision.”

Vision? Det är ett kontor, inte Versailles. Men det vågar du förstås inte säga högt. Du nickar bara och lovar att ta bort kaktusen, medan du i hemlighet planerar att smyga tillbaka den när mörkret faller.

Sedan kommer mötet. Det är veckans höjdpunkt – en timme av själadödande PowerPoint-presentationer, oändliga diagram och chefen som använder ord som “synergi” och “proaktivitet” som om de vore magiska trollformler. Någon försöker ställa en fråga, men blir snabbt avbruten av hennes monolog om hur hon “ensam bar företaget genom pandemin”, trots att vi alla vet att hon var på semester i Marbella när vi andra slogs om toalettpapper och Teams-länkar.

Och så var det kaffet. Kaffe är livsnerven i kontorslivet, men här är det en källa till konflikt. Den automatiska kaffemaskinen är alltid trasig, och det är alltid ditt fel. “Har du rört den igen?” frågar hon med en röst som om du just slagit sönder hennes bilruta. Du försöker försvara dig, men hon lyssnar inte. Istället börjar hon googla på övervakningskameror att installera i fikarummet, “för säkerhets skull”.

När du tror att det inte kan bli värre, tar hon fram det ultimata vapnet: team building-aktiviteter. “Vi behöver stärka gruppdynamiken”, säger hon, som om problemet med gruppen inte är hon själv. Nästa torsdag ska ni tydligen bygga flotte tillsammans. Flotte! Som om en timme på en kall sjö med flytvästar ska få er att glömma att ni dagligen överväger att fejka sjukdom bara för att slippa se hennes ansikte.

Och det finns alltid en spion som inte kan hålla tyst. “Chefen, jag såg att någon satt i hörnet med telefonen under rasten”, viskar de, som om de avslöjat en landsförrädare. Du vet att det är dig de pratar om, och du vet att det inte spelar någon roll att du faktiskt hade lunch. Nästa dag kommer en ny regel: “Mobiltelefoner får endast användas i särskilt markerade zoner.” Dessa zoner? De existerar inte än, men hon har redan börjat rita upp dem på en whiteboard.

Men det är ändå slutet på dagen som är den största cirkusen. När klockan närmar sig fem, och du ser friheten närma sig i horisonten, kommer hon fram med en hög papper i famnen. “Kan du bara ta en snabb titt på det här innan du går?” säger hon med ett oskyldigt leende. Du vet att snabb titt betyder minst två timmar av att korrigera hennes särskrivningar och felstavningar, men vad ska du göra? Säga nej? Inte i denna diktatur.

Så du sitter där, medan mörkret faller och dina kollegor sakta försvinner. Klockan blir sex. Sen sju. Och när du äntligen är klar och lämnar byggnaden, vet du att hon kommer att vara där igen imorgon, redo att förvandla din arbetsdag till ännu ett kapitel i Kontorsdiktaturen.

Och du? Du drömmer om att säga upp dig, men vet att det första hon skulle göra är att skicka ut en spion för att kontrollera om du “egentligen verkligen behövde sluta”.

Kåseri

Sällskapssjuka och Falska Vänner – Ett Upprört Fredagskåseri

Posted on by Panikångestens Författare

Ja, det var fredag, och jag hade den där gnagande känslan av att det var skönt med helg. Ni vet, den där längtan efter att ta av sig jobbkläderna, slänga sig på soffan, och bara njuta av tanken att man klarat sig igenom ännu en vecka utan att tappa förståndet – åtminstone inte helt. Men i samma stund som jag slappnade av kom den där oroväckande känslan smygande: ångesten. Sällskapssjukan.

Här sitter jag, med en stegrande ångest i takt med att klockan närmar sig helg. Inte nog med att sällskapssjukan klamrar sig fast som ett igel, men jag råkar dessutom fylla år snart. Så jag tänkte, “Varför inte fira? Varför inte bjuda ut vännerna på puben nästa helg och fira lite?” Naivt, eller hur?

Så vad gör jag? Jag skickar ett trevligt litet meddelande. En inbjudan till ett enkelt firande. “Hej, tänkte dra ihop ett gäng på puben nästa helg. Kommer du?” Men vad får jag tillbaka? En lång rad av ursäkter som skulle göra en lat gymnasieelev grön av avund.

“Nej tyvärr, jag har tvättid.” Va? Tvättid? Har vi transporterat oss tillbaka till 70-talet där tvättstugan bokas som om den vore Buckingham Palace?

“Ehh… jag är nog lite trött efter veckan.” Jaha, så du är trött? Tänk om vi alla bara kunde sitta hemma och vara trötta och ledsna över att vi fyller år – det vore väl trevligt!

Det är som om ingen ens försöker dölja att jag inte står på deras “prioriteringslista”. Och det här kallar man vänner? De som man hör av sig till när man vill dela glädje och sorg, de som man tror ska ställa upp, när man försöker få en gnutta bekräftelse på sin existens? Nej, nej, nu är måttet rågat.

Och så tänker jag: Varför ska jag ens bry mig om de här så kallade vännerna? Vänner som inte ens kan släpa sig iväg till en pub i närheten? Tja, svaret är enkelt. Jag ska inte bry mig. Jag ska rensa, jag ska klippa banden, jag ska befria mig från deras falska löften och patetiska undanflykter. Jag ska skapa en ny era, en era där jag umgås med bättre människor. Eller ännu hellre, med ingen alls – för just nu verkar det betydligt mer tilltalande.

Så här sitter jag, med ett oskyldigt glas vin i handen, på en fredag där helgen precis börjar. Och jag känner mig arg, men märkligt fri. Låt dem stanna hemma och tvätta sina strumpor och sova bort sina miserabla ursäkter. Nästa gång jag firar, blir det med människor som faktiskt vet vad ordet “vänskap” betyder – om det nu ens finns sådana kvar.

TankarVardagsbetraktelser

Dejtingsappar: Digitala Safarijakten på Känslor

Posted on by Panikångestens Författare

När man kliver in på en dejtingsida, är det lite som att stiga in i ett digitalt safari. Man rullar fram genom en ändlös savann av profiler, alla med förhoppningen att just den där matchningen ska finnas där bakom nästa svepning. Men istället för att hitta den romantiska pärlan i höstacken, stöter man på något helt annat: en vild och kaotisk värld av oanständighet och oseriösa beteenden.

Vi börjar med de där meddelandena. Ni vet vilka jag menar – de som är så överraskande direkt att man måste kolla om man verkligen är inloggad på en dejtingsida och inte råkat hamna på en alternativ marknadsplats för… ja, låt oss säga ”spontana erbjudanden”. Det finns något för alla smaker, verkar det som, men de där öppningsfraserna som bara osar desperation får en att undra om de där skicka-knapparna har en magisk lockelse för de mest oanständiga.

Och så har vi bilderna. Ah, de otaliga profilbilderna. För vissa verkar det vara en konstform att visa sig från sin ”bästa” sida. Vem visste att en spegelselfie i ett halvmörkt badrum, med tandkrämsskvättar på spegeln och en påslagen blixt som skär genom ansiktet, kunde ses som ett kärleksbrev till världen? Men här står vi, öga mot öga med den mest intima detaljen av främlingars badrumsinredning. Och det är klart, alla har inte läst instruktionsboken för vad som utgör en representativ profilbild – om en sådan bok ens finns.

För att inte tala om de ”seriösa” samtalen. När en konversation börjar med en kliché som ”Hej, snygging, vad gör du?” och sedan hoppar direkt till ”Vi borde ses, nu”, är det svårt att känna att det finns någon djupare ansats än att slå nytt personligt rekord i snabb-dejtning. Ibland känns det som att vissa bara är ute efter att tävla om att samla så många matchningar som möjligt, som om appen var en poängtavla där högsta antal svep höger innebär vinst. Men vad vinner man egentligen?

Och då kommer vi till de som helt enkelt försvinner. Du vet, de som dyker upp med fina ord och stora planer men plötsligt blir osynliga när frågan om ett faktiskt möte dyker upp. De verkar sväva mellan apparna som digitala spöken, redo att försvinna lika snabbt som de dök upp. När man till slut inser att konversationen är ett enda stort luftslott, är det lätt att känna sig som en naiv äventyrare som trott på en skattsaga bara för att finna ett tomt kassavalv.

Sammanfattningsvis är dejtingsappar lite som att försöka fånga fjärilar i storm – man kan få syn på något vackert, men innan man hinner närma sig har det flugit iväg eller visat sig vara något helt annat än man trott. Visst, det finns lyckliga slut där ute, men man måste vara beredd på att navigera genom en hel del ogenomtränglig djungel av oanständiga meddelanden och oseriösa förslag.

Så nästa gång du laddar ner den där appen eller registrerar dig på den senaste sidan, ta ett djupt andetag och tänk efter: Är jag redo att möta ännu ett digitalt safari?

KåseriVardagsbetraktelser

Ett Jobb Fullt av Multitasking Och Kontrollpoliserna som Följer Med

Posted on by Panikångestens Författare

Att jobba på en skola som administratör är lite som att jonglera med åtta bollar – medan någon hela tiden kastar in en extra. Man vaknar varje morgon med en vag känsla av kontroll, för att sedan kliva in på kontoret och inse att den illusionen kommer att krossas snabbare än en snöboll i juli.

Det finns ett ord som sammanfattar min vardag: multitasking. Ja, jag vet att alla säger att multitasking inte är effektivt, men tro mig, jag har gjort det till en konstform. Jag kan hantera telefonen, svara på ett mejl och boka en taxi till en förvirrad lärare, allt samtidigt som jag febrilt försöker övertyga kaffemaskinen om att inte gå sönder. Och det går för det mesta bra!

För det mesta.

Problemet är bara de där människorna som… ja, hur ska jag uttrycka det? De som aldrig är nöjda. Det spelar ingen roll hur jag anpassar, korrigerar eller till och med gör bakåtvolter för att få deras dag att flyta lite smidigare – de kommer alltid att hitta något att klaga på. Kanske är kaffet för varmt, schemat för fullt eller pennorna inte rätt nyans av blått. Och självklart, om en elev råkar missa bussen för att den stod exakt tre minuter för sent, ja då är det naturligtvis mitt fel. Det är som att jobba på en cirkus där jag är både jonglör och huvudnumrets måltavla för alla kastande tomater.

Men låt oss inte glömma de riktiga superstjärnorna på min arbetsplats: kontrollpoliserna. De är en alldeles speciell art. De har en sjätte känsla för att hitta minsta lilla detalj som avviker från deras minutiösa planering. Om jag bokar en taxi som kommer 15 minuter för tidigt? Kontrollpolisen har koll. Om ett mejl skickades klockan 09:01 istället för 09:00? Kontrollpolisen har loggat det i sitt mentala anteckningsblock. Det är nästan imponerande, om det inte var så infernaliskt irriterande.

Och ändå… när jag tittar ut genom fönstret, med blicken på eleverna som springer omkring på skolgården, inser jag att jag faktiskt älskar mitt jobb. Ja, även med de omöjliga klagomålen och kontrollpolisernas nitiskhet. För mitt jobb är att få skolans vardag att fungera – på mitt alldeles unika, multitaskande sätt. Och om jag bara får ha en kopp kaffe (utan krångel med maskinen, tack!) så klarar jag av även de värsta av utmaningar.

Vem vet, kanske jag borde bli en kontrollpolis själv någon dag? Men nej, då skulle jag ju tappa spänningen av att försöka jonglera det omöjliga.

Så här står jag, på min lilla cirkusarena, och ler åt kaoset. För hur tråkigt vore livet om det bara handlade om raka linjer och perfekta scheman? Det är ju trots allt i röran som jag trivs som bäst.

KåseriNovell

Tinderkaoset – Alla Klev In, Förutom Jens

Posted on by Panikångestens Författare

Tina hade just kommit över sitt senaste misslyckade dejtingförsök när hon fick en matchning på Tinder. Jens, som såg ut som en trygg kille med en stor passion för träning och huskatter, hade skrivit att han gillade ”långa promenader och dåliga deckare.” Det lät precis lagom för Tinas smak. Efter lite flirtiga meddelanden bestämde de sig för att träffas på en trendig restaurang i stan.

Tina anlände tio minuter tidigt och placerade sig strategiskt nära baren. Hon beställde en gin och tonic och försökte se avslappnad ut medan hon väntade på Jens. Fem minuter efter utsatt tid klev han äntligen in genom dörren. Jens såg ut precis som på sina bilder, om än något svettigare och med en märkligt nervös blick. Han vinkade överdrivet och stapplade fram till bordet.

”Oj, jag sprang hit,” flämtade Jens när han satte sig ner och direkt började svettas som om han just sprungit ett maraton.

Tina log artigt och frågade om han ville ha något att dricka. Men innan Jens hann svara dök Johan upp, en gammal bekant från högskolan som tydligen jobbade på restaurangen nu. Han kom fram, log brett mot Tina och utropade: ”Tina! Det var evigheter sen! Vad gör du här?”

Jens såg förvirrat mellan dem medan Johan fortsatte att pladdra om gamla tider. Till slut avbröt Jens honom med ett högt hostande, som om han försökte hävda sin rätt till Tinas uppmärksamhet. Johan log ursäktande och återgick till sitt jobb, men stämningen var redan märkligt spänd.

Som om inte det vore nog, ungefär tio minuter senare kom Anna in genom dörren. Anna var Tinas bästa vän, och av någon anledning hade hon fått för sig att titta förbi “bara för att se hur det gick.” Hon dök upp till bordet med ett stort leende och en övertydlig blinkning åt Tina, som om de hade en hemlig överenskommelse. Tina rodnade och försökte presentera Anna, men innan hon ens hunnit börja sa Anna: ”Så, Jens, är du en sån där kille som bara gillar fotboll och öl, eller?”

Jens, som förmodligen aldrig hade känt sig mer obekväm i hela sitt liv, svarade stapplande något om att han faktiskt föredrog att läsa böcker.

Plötsligt slogs dörren upp på vid gavel och in klev Britt-Marie, en välkänd lokal personlighet med sitt eget unika sätt att göra entré. Britt-Marie, som egentligen hette Bengt innan hon för ett par år sedan bestämde sig för att klä sig som en överdådig diva, gick rakt fram till Tina med ett överdrivet luftigt ”Hallå där, älskling! Är det här din dejt? Åh, så söt han är! Men du förtjänar bättre!”

Jens tappade hakan medan Tina ville sjunka genom golvet. Anna brast ut i ett gapskratt, och Johan, som hade stått och betraktat hela spektaklet från sin plats vid baren, skyndade sig tillbaka med två drinkar “på husets bekostnad.” Det hela kändes som en scen från en dålig sitcom, men det var dessvärre den pinsamma verkligheten.

När Britt-Marie började diskutera med Anna om huruvida Jens hade rätt “auran” för att vara Tinas potentiella framtida make, reste sig Jens plötsligt upp, ursäktade sig och gick mot toaletten. Han kom aldrig tillbaka.

Restaurangens personal, inklusive Johan, bjöd Tina och hennes entourage på gratis efterrätt som kompensation för “en minnesvärd kväll.” Anna och Britt-Marie höll låda resten av kvällen, och Tina insåg att ibland är misslyckade dejter de bästa historierna.

När hon senare på kvällen fick ett meddelande från Jens där han kort skrev: “Du verkar trevlig, men det var lite för mycket för mig,” kunde hon inte annat än att skratta och blockera hans nummer. Nästa gång kanske hon bara skulle hålla sig till en katt och en kopp te… eller kanske inte.

Men en sak var säker: det var ingen risk att hon någonsin skulle glömma den kvällen.

Novell

Ett Val i Skuggan

Posted on by Panikångestens Författare

Lina satt vid köksbordet, fingrarna vilade runt en kopp kaffe som för länge sedan hade kallnat. Hennes blick var tom, fäst på fönstret där regndropparna sakta gled ner för glaset. Tystnaden i lägenheten var påtaglig, som om väggarna visste vad som hade hänt och nu vägrade att erbjuda tröst. Det var ironiskt hur något så litet kunde förändra allt ett sms, en stulen kyss, ett ögonblick av svek som raserade år av kärlek och förtroende.

Det var inte en olycka, det visste hon. Otrohet är aldrig ett misstag, tänkte hon. Det är ett medvetet val.

”Jag vet inte vad som hände,” hade Johan sagt när han erkände. Hans röst var skör, men hans ord vägde tungt i luften mellan dem. ”Det bara blev så.”

Det bara blev så. En mening så kort, men ändå så fylld med betydelser. En ursäkt, ett försök att mildra slaget, men för Lina var det som ett slag rakt i magen. Ingenting ”bara blir” när det handlar om att förråda någon man älskar. Det är ett val. Ett aktivt beslut att vända ryggen till den person som står bredvid dig, lita på dig, älska dig.

Lina mindes hur det började. Hon hade anat något, känt en obekväm oro som kröp upp längs ryggen varje gång Johan gick iväg med sin telefon. Små förändringar, nästan omärkliga, men för henne var de som neonljus som blinkade: något är fel. Och till slut, efter att ha ställt frågan rakt ut, hade hon fått sitt svar.

”Det var bara en gång,” sa han igen, som om antalet gånger skulle göra det mindre smärtsamt. Men det var inte antalet som spelade någon roll för henne. Det var handlingen, valet att gå över en gräns, att såra.

Hon reste sig från köksbordet och gick till sovrummet, där Johans kläder fortfarande låg på golvet som om inget hade hänt. Hon stod där en stund och stirrade på dem, varje tröja och byxa som nu bar på något tyngre än bara tyget – de bar på ett minne, en sorg, ett svek. Hon visste att hon var tvungen att fatta ett beslut. Skulle hon förlåta honom, eller var det här slutet?

Hon älskade Johan. De hade delat så mycket, byggt upp ett liv tillsammans, drömt om framtiden. Men otrohet var inte något hon kunde förlåta lättvindigt. Det var inte ett misstag, inte en plötslig olycka som ingen kunde kontrollera. Det var ett val, ett val som han hade gjort och som nu rev sönder allt de hade byggt.

Lina satte sig på sängen och kände tyngden av insikten landa på sina axlar. Johan hade valt att vara otrogen, och det valet hade förändrat allt. Oavsett hur mycket hon ville återgå till det som var, så visste hon innerst inne att ingenting någonsin skulle bli detsamma igen.

När Johan kom hem senare den kvällen var lägenheten tyst och tom. Hans blick föll snabbt på ett kuvert som låg på köksbordet. Han öppnade det och läste de få meningarna som Lina hade skrivit:

”Otrohet är inget misstag, Johan. Det är ett val, och nu gör jag mitt.”

Hon var borta, och han visste att det var för gott.

Dikt och tanke

Måndagens Mystik och Kaffets Magi

Posted on by Panikångestens Författare

Måndag morgon, upp och hoppa,
kaffet rinner, dags att jobba.
Klockan ringer, snooze igen,
tänker: ”Kan jag inte sova sen?”

Helgen flög förbi så snabbt,
nu är det dags för nytt försök, tapp.
Men måndag är en ny start på veckan,
och kanske blir det bättre framåt eftermiddagen?

Jobb och skola, allt i gång,
fast ibland känns dagen lång.
Men vi fixar det, steg för steg,
snart är det fredag, bara på ett litet skägg!

Dikt och tanke

Stillhetens Kraft

Posted on by Panikångestens Författare

Lugnet kommer som en viskning i nattens mörker,

en stilla flod som bär mig fram utan brådska.

Som vinden som dansar bland trädens kronor,

sveper den in, varsamt, utan att kräva något.

I tystnaden finner jag mitt hjärtas rytm,

varje slag är ett eko av stillhetens kraft.

Inga ord behövs, inga steg tas i hast,

bara en stund av ro, där själen får vila.

Lugnet är inte frånvaron av stormar,

men vissheten om att jag klarar av dem.

Kåseri

När Dagen Får Bestämma

Posted on by Panikångestens Författare

Lördag. Veckans frikort. En dag då världen känns lite långsammare och ändå full av möjligheter. Jag vaknar upp och min första tanke är att snooza. Är det inte lite ironiskt hur alarmet på en ledig dag känns mer avlägset än på en vanlig vardag? Som om tiden tänker, ”Ta det lugnt, det är lördag.”

När jag väl hasar mig upp, är den obligatoriska frukosten nummer ett på listan. Kaffe. Inget avancerat, bara svart, starkt och livsviktigt. Bröd? Kanske. Ägg? Nja, jag brukar säga att jag föredrar män till frukost, men låt oss vara realistiska – det är lite tidigt för drama. Lördagar är till för enkelhet.

Sedan kommer den eviga frågan: Vad ska jag göra idag? Kanske simskola med 6-åringen kl 08.00. Det är tidigt, men barnens skratt i vattnet är nästan värt den brutala väckningen. Efter det finns det en känsla av oändlighet i dagen. Kanske en loppisrunda eller en fika på stan. Det är som om lördagen har en magisk förmåga att sudda bort stressen från veckan och locka fram lite spontanitet.

Under loppisrundan inser jag att jag antagligen har köpt mer onödigt krafs än jag behöver. Men det är just det som gör lördagen så speciell – man kan köpa saker man aldrig skulle ha användning för och ändå känna sig lite nöjd med sitt fynd. Denna skrangliga vas? En skatt. Den där slitna LP-skivan? En pärla. Egentligen ett tecken på att jag är hopplös på att släppa taget om nostalgiska drömmar.

Efter loppisen, tillbaka hem för lite städning. Vuxengöra kallar jag det, och jag gör det med samma entusiasm som ett barn som tvingas till läxläsning. Men känslan efteråt, när dammsugaren har tystnat och hemmet är nystädat – ja, då känner jag mig som en superhjälte. En superhjälte med dammtrasa, men ändå.

Och på kvällen, ja då finns det en oändlig horisont av möjligheter. Vinkväll med vänner, kanske? Eller bara ligga på soffan och titta på en riktigt dålig film som jag ändå kommer att njuta av. Lördagar handlar inte om prestationer eller planer som måste hållas, de handlar om att bara vara. Att låta dagen leda vägen, oavsett om det är genom skratt, vila eller en spontan promenad.

Så ja, lördagen är kanske inte en dag fylld med stora gester eller epokgörande händelser. Men den är min, och i sin enkelhet finns det en slags magi. Den är en påminnelse om att livet inte alltid behöver vara mer än just det – en lördag att fylla med vad man vill.

Novell

Fredagskänslan

Posted on by Panikångestens Författare

Fredag. Det magiska ordet som sveper genom luften och väcker något i mig. Veckan har varit lång och fylld med det vanliga tragglandet. Människor på jobbet med sina krav, förväntningar, möten och måsten. Men nu, nu är det över för den här veckan. När jag tar de sista stegen ut genom dörrarna från kontoret känner jag hur den där känslan av frihet sveper över mig som en våg.

Det börjar med en liten gnista. Redan på morgonen känns det. Jag vaknar till ljudet av regn som slår mot fönstret, men istället för att tyngas ner av det, känner jag bara hur helgen ligger där och väntar på mig som ett löfte. Tanken på att jag snart får lämna allt bakom mig och andas ut, den fyller mig med värme.

På vägen hem hör jag musiken i mina hörlurar, en av de där gamla låtarna som alltid får mig att le. Fredagen är inte bara en dag – den är ett tillstånd. Jag känner mig lättare, nästan som om hela min kropp anpassar sig till det faktum att allt som varit svårt och tungt nu ska få vila. Ikväll finns det inget schema, inga måsten. Bara jag, kanske en flaska vin, kanske en film som får mig att fulgråta eller skratta tills magen krampar.

När jag kliver innanför dörren till min lägenhet möts jag av doften av nybakat bröd från grannen och något mer subtilt – friheten. Jag slänger jackan på en stol och låter skorna stå där de hamnar. Jag känner det i luften – det är som om hela världen saktar ner för att låta oss alla ta en paus. Mitt hem känns plötsligt större, varmare. Tystnaden är inte tyst längre, den är en inbjudan till att andas ut.

Jag öppnar kylen, tar fram vinet jag sparat för just den här kvällen och häller upp ett glas. Medan jag sitter där vid köksbordet, fötterna uppe på stolen bredvid, ser jag ut över staden genom fönstret. Fredagskvällar är magiska på sitt eget sätt. Det är som om vi alla, på våra egna små sätt, delar denna känsla av att veckan är slut. Oavsett om vi är ensamma eller omgivna av människor.

Telefonen plingar till. Ett sms från en vän. ”Ska vi ses senare?” Jag ler och svarar något vagt. Jag vet inte vad kvällen har att erbjuda än. Kanske går jag ut, kanske stannar jag inne och njuter av ensamheten. Kanske något spontant dyker upp, som så ofta på fredagar.

Men just nu, just i denna stund, finns bara ett ord i mitt huvud: fredag. Det betyder allt och ingenting på samma gång.