Att jobba på en skola som administratör är lite som att jonglera med åtta bollar – medan någon hela tiden kastar in en extra. Man vaknar varje morgon med en vag känsla av kontroll, för att sedan kliva in på kontoret och inse att den illusionen kommer att krossas snabbare än en snöboll i juli.
Det finns ett ord som sammanfattar min vardag: multitasking. Ja, jag vet att alla säger att multitasking inte är effektivt, men tro mig, jag har gjort det till en konstform. Jag kan hantera telefonen, svara på ett mejl och boka en taxi till en förvirrad lärare, allt samtidigt som jag febrilt försöker övertyga kaffemaskinen om att inte gå sönder. Och det går för det mesta bra!
För det mesta.
Problemet är bara de där människorna som… ja, hur ska jag uttrycka det? De som aldrig är nöjda. Det spelar ingen roll hur jag anpassar, korrigerar eller till och med gör bakåtvolter för att få deras dag att flyta lite smidigare – de kommer alltid att hitta något att klaga på. Kanske är kaffet för varmt, schemat för fullt eller pennorna inte rätt nyans av blått. Och självklart, om en elev råkar missa bussen för att den stod exakt tre minuter för sent, ja då är det naturligtvis mitt fel. Det är som att jobba på en cirkus där jag är både jonglör och huvudnumrets måltavla för alla kastande tomater.
Men låt oss inte glömma de riktiga superstjärnorna på min arbetsplats: kontrollpoliserna. De är en alldeles speciell art. De har en sjätte känsla för att hitta minsta lilla detalj som avviker från deras minutiösa planering. Om jag bokar en taxi som kommer 15 minuter för tidigt? Kontrollpolisen har koll. Om ett mejl skickades klockan 09:01 istället för 09:00? Kontrollpolisen har loggat det i sitt mentala anteckningsblock. Det är nästan imponerande, om det inte var så infernaliskt irriterande.
Och ändå… när jag tittar ut genom fönstret, med blicken på eleverna som springer omkring på skolgården, inser jag att jag faktiskt älskar mitt jobb. Ja, även med de omöjliga klagomålen och kontrollpolisernas nitiskhet. För mitt jobb är att få skolans vardag att fungera – på mitt alldeles unika, multitaskande sätt. Och om jag bara får ha en kopp kaffe (utan krångel med maskinen, tack!) så klarar jag av även de värsta av utmaningar.
Vem vet, kanske jag borde bli en kontrollpolis själv någon dag? Men nej, då skulle jag ju tappa spänningen av att försöka jonglera det omöjliga.
Så här står jag, på min lilla cirkusarena, och ler åt kaoset. För hur tråkigt vore livet om det bara handlade om raka linjer och perfekta scheman? Det är ju trots allt i röran som jag trivs som bäst.