Välkommen till Kontorsparadiset AB, där kreativiteten blomstrar, friheten flödar, och chefen… är Kim Jong-un, fast med ännu bättre koll på dina lunchvanor. Här är varje arbetsdag en föreställning i absurd teater, där regissören står med en visselpipa i ena handen och en övervakningskamera i den andra.
Första akten börjar med den dagliga avhyvlingen. “Städa ditt kontor!” ekar hennes röst genom korridoren. Och det spelar ingen roll om det redan ser ut som en IKEA-katalog – du ska städa ändå. Samtidigt ska persiennerna vara uppe, för tydligen är naturligt ljus viktigare än din rätt att inte bli bländad av solen. Dörren? Den ska stå öppen, för hur skulle hon annars kunna hålla koll på dig när hon inte ens är där?
Och så har vi kontrollspionerna – företagets egen version av Stasi, fast med smartphones istället för skumma svartvita foton. Dessa hjältar i hemlighet tar skärmdumpar av dina inlägg på sociala medier och skickar dem direkt till den stora ledaren. Att du postade en bild på din lunch under lunchtid? Oacceptabelt! Att du kommenterade en kattvideo på din rast? Revolutionärt beteende! Tidstämpeln? Det är bara ett kapitalistiskt påhitt som inte gäller här.
“Jag har hört att du har sagt så och si om mig”, deklarerar chefen triumferande, som om hon avslöjat en konspiration värdig en Netflix-dokumentär. Vem har berättat det? Ingen vet. Bevis? Behövs inte! Din skuld är lika självklar som att solen går upp varje morgon.
Och himlen förbjuder att du lämnar byggnaden under lunch. Den korta promenaden du tog för att få lite frisk luft? En katastrof. In kommer samtalet från kontrollpolisen: “Har du gått hem för dagen?” Nej, det har du inte, men tanken har absolut slagit dig. Kanske skulle du börja gräva en tunnel till friheten, men du hinner aldrig riktigt få ner spaden i marken innan nästa tillsägelse haglar.
Samtidigt står hon där, den allseende chefen, med sitt pekfinger i luften och en blick som säger: Jag vet allt. Hennes favorituttryck? “Men JAG är tillgänglig.” Spoiler: Det är hon inte. Men du? Du ska vara tillgänglig. Helst dygnet runt. Även när du sover ska du vara redo att vakna och svara på mejl.
Så vad är planen? Flykten till friheten? Eller att bara överleva ännu en dag i Kontorsdiktaturen? Ingen vet. Men en sak är säker: Om det här är arbetslivet, då är Arbetsförmedlingen ett paradis.
När du tror att dagen inte kan bli mer Kafkaesk, kliver chefen in, med sina snabba steg som om hon är på väg att invadera ditt privatliv ytterligare. Hennes ansikte är en perfekt mask av passiv aggressivitet, och du vet att det som kommer härnäst inte är en fråga, utan en kravlista.
“Varför står den där växten där?” frågar hon, och pekar på den lilla kaktusen du ställt i fönstret för att påminna dig om att livet ändå kan överleva i ökenliknande förhållanden. Du försöker förklara att det är din personliga touch, en liten glimt av individualitet i detta hav av grå kontorsmöbler, men hon avbryter. “Den passar inte in i vår vision.”
Vision? Det är ett kontor, inte Versailles. Men det vågar du förstås inte säga högt. Du nickar bara och lovar att ta bort kaktusen, medan du i hemlighet planerar att smyga tillbaka den när mörkret faller.
Sedan kommer mötet. Det är veckans höjdpunkt – en timme av själadödande PowerPoint-presentationer, oändliga diagram och chefen som använder ord som “synergi” och “proaktivitet” som om de vore magiska trollformler. Någon försöker ställa en fråga, men blir snabbt avbruten av hennes monolog om hur hon “ensam bar företaget genom pandemin”, trots att vi alla vet att hon var på semester i Marbella när vi andra slogs om toalettpapper och Teams-länkar.
Och så var det kaffet. Kaffe är livsnerven i kontorslivet, men här är det en källa till konflikt. Den automatiska kaffemaskinen är alltid trasig, och det är alltid ditt fel. “Har du rört den igen?” frågar hon med en röst som om du just slagit sönder hennes bilruta. Du försöker försvara dig, men hon lyssnar inte. Istället börjar hon googla på övervakningskameror att installera i fikarummet, “för säkerhets skull”.
När du tror att det inte kan bli värre, tar hon fram det ultimata vapnet: team building-aktiviteter. “Vi behöver stärka gruppdynamiken”, säger hon, som om problemet med gruppen inte är hon själv. Nästa torsdag ska ni tydligen bygga flotte tillsammans. Flotte! Som om en timme på en kall sjö med flytvästar ska få er att glömma att ni dagligen överväger att fejka sjukdom bara för att slippa se hennes ansikte.
Och det finns alltid en spion som inte kan hålla tyst. “Chefen, jag såg att någon satt i hörnet med telefonen under rasten”, viskar de, som om de avslöjat en landsförrädare. Du vet att det är dig de pratar om, och du vet att det inte spelar någon roll att du faktiskt hade lunch. Nästa dag kommer en ny regel: “Mobiltelefoner får endast användas i särskilt markerade zoner.” Dessa zoner? De existerar inte än, men hon har redan börjat rita upp dem på en whiteboard.
Men det är ändå slutet på dagen som är den största cirkusen. När klockan närmar sig fem, och du ser friheten närma sig i horisonten, kommer hon fram med en hög papper i famnen. “Kan du bara ta en snabb titt på det här innan du går?” säger hon med ett oskyldigt leende. Du vet att snabb titt betyder minst två timmar av att korrigera hennes särskrivningar och felstavningar, men vad ska du göra? Säga nej? Inte i denna diktatur.
Så du sitter där, medan mörkret faller och dina kollegor sakta försvinner. Klockan blir sex. Sen sju. Och när du äntligen är klar och lämnar byggnaden, vet du att hon kommer att vara där igen imorgon, redo att förvandla din arbetsdag till ännu ett kapitel i Kontorsdiktaturen.
Och du? Du drömmer om att säga upp dig, men vet att det första hon skulle göra är att skicka ut en spion för att kontrollera om du “egentligen verkligen behövde sluta”.