Panikångestens Författare

Novell

Höstens härjningar

Posted on by Panikångestens Författare

Det var den tiden på året igen – hösten. Eller som jag brukade kalla det: den officiella säsongen för tappade löv, överväldigande mängder halsdukar och den eviga kampen att få bort den där första frostskrapan från bilrutan. Visst, det fanns de där människorna som älskade hösten. “Åh, jag älskar att se naturens vackra färger,” brukade de säga, oftast med ett glas rödvin och en stickad tröja på sig. Jag misstänkte alltid att det var vinet och stickningen de egentligen älskade.

För mig var hösten dock en helt annan historia.

Det började som vanligt en helt vanlig måndagsmorgon. Jag slängde ett öga ut genom fönstret och såg dimman ligga tungt över kvarteret. Perfekt, tänkte jag. Höstens främsta vapendragare var på plats – fukten. Jag hade alltid trott att fukt bara var ett kosmetiskt problem, tills jag en dag hittade min katt sittandes på soffan med fluffigare päls än en teddyfilt från IKEA.

Jag drog på mig mina sneakers, en av de sista skodonen jag hade kvar som ännu inte förvandlats till vattenmadrasser av den ständiga blötan. På väg till jobbet fick jag gå en veritabel hinderbana av leriga pölar. Det var nästan som om naturen planerat en elak fälla. Och det var då jag upptäckte den verkliga boven: eklöven. Hösten var lövens revansch, en organiserad, världsomspännande revolt där löven tog över allt – trottoarer, bilar, min trappuppgång. Jag kämpade för att ta mig fram medan de glatt virvlade omkring som om de vore på lövfestival.

När jag äntligen nådde bilen insåg jag att den var täckt av en gul matta av löv som någon form av höstligt graffiti. Bara att slå på torkarna ledde till att löven smetades runt som om bilen fått en illa utförd ansiktsmask. Jag suckade tungt. Ingen hade sagt att livet skulle vara lätt, men hösten verkade ha gjort ett projekt av att göra mitt liv komplicerat.

På jobbet hade alla gått in i “pumpa-modus”. Det var som om hela kontoret plötsligt blivit besatt av denna knöliga orange grönsak. Det var pumpasoppa i lunchrummet, pumpasmak på kaffet, och min kollega Anita hade till och med dykt upp med en pumpamössa. Som om det inte var nog, förklarade hon att hon och hennes man skulle ha “pumpakarvning med levande ljus och cider” till helgen. “Så mysigt!” sa hon med en tindrande blick. Jag försökte le och nicka, men i mitt huvud tänkte jag att pumpor borde förbjudas från sociala sammanhang.

Efter en lång dag av arbete i en byggnad som var mer dekorerad än en butik för Halloween-prylar, var jag äntligen på väg hem. Regnet hade börjat ösa ner, som om moder natur bestämt sig för att vrida på kranen till max. I mörkret kände jag hur höstens alla ingredienser föll på plats – en sval vind, doften av ruttna löv och ljudet av mina blöta fötter som plaskade i takt. Det var som om hösten hade en helt egen symfoni, och jag var dess ofrivilliga huvudrollsinnehavare.

När jag till slut kom hem, trött och blöt, ställde jag mig i dörröppningen och stirrade ut över min leriga trädgård. Jag såg grannen sitta ute på sin veranda, insvept i en filt med en ångande kopp te i handen. Hon log och vinkade glatt. “Visst är det härligt med höst?” ropade hon.

Jag log tillbaka, vinkade och muttrade för mig själv: “Absolut. Så länge du gillar vattenpölar och leriga skor.”

Och där, mitt i höstens kaos, insåg jag att det enda som egentligen höll mig vid liv under denna säsong var tanken på att vintern snart skulle komma – och då skulle jag åtminstone slippa löven.

Kort Novell

Torsdagens Gnista

Posted on by Panikångestens Författare

Torsdagar har alltid haft en särskild känsla. De är varken mitt i veckan eller början på helgen. De svävar någonstans i mellanrummet, med löftet om något bättre, men också tyngden av allt som fortfarande måste göras. Just den här torsdagen var inget undantag.

Det regnade på morgonen, som om himlen speglade ett inre. Veckan hade varit tuff på jobbet, med möten som aldrig verkade ta slut och uppgifter som staplades högre än vad som kunde hanteras. Och även om helgen närmade sig, kändes fredagen fortfarande för långt borta.

På vägen till jobbet märktes inte riktigt omgivningen. Trafiken rörde sig långsamt, och regndropparna som smattrade mot bilrutan blev ett slags bakgrundsbrus till egna tankar. Det var något med torsdagar som alltid fick en att reflektera över livet över det som uppnåtts och det som fortfarande kändes oklart.

När kontoret väl nåddes började dagen i samma gamla mönster. Kollegorna hälsade, kaffe bryggdes, datorn vaknade till liv. Men mitt under en särskilt tråkig rapport kändes något annorlunda. En känsla, som om något väntade precis runt hörnet, något odefinierbart.

Under lunchen togs ett ovanligt beslut istället för att stressa genom lunchen vid skrivbordet, blev det en promenad. Regnet hade lugnat ner sig till ett mjukt duggande, och luften kändes frisk. Med varje steg kom en viss lättnad, som om trycket från veckan började släppa.

En liten bokhandel, tidigare oupptäckt trots många promenader samma väg, dök upp. Något drog dit, kanske en känsla av spontanitet som sällan tilläts. Inuti möttes en doft av gammalt papper och nybryggt kaffe.

Där, bland hyllorna fyllda med böcker, stod en äldre kvinna och höll i en vacker inbunden bok. Ett leende utbyttes, och kvinnan frågade om boken hade lästs. Det var en samling noveller, och kvinnan berättade att hon själv hade skrivit några av dem. Samtalet flöt fram som om det fanns en djupare koppling, trots att de var främlingar. Något inom väcktes till liv en längtan efter att skriva, att skapa något eget.

När bokhandeln lämnades hade en ny bok lagts i väskan, tillsammans med ett löfte om att ta tid för det som verkligen betyder något. Denna torsdag hade gett mer än bara ännu en dag att överleva. Den hade påmint om att livet inte alltid behöver vara en rak linje av arbete och plikter.

Kvällen kom, mörkret föll och regnet återvände. Ett skrivbord öppnades, och ett tomt dokument fylldes med ord. Torsdagen, med sin blandning av rutiner och oväntade möten, hade gett något ovärderligt en gnista av inspiration och kanske en ny början.

För första gången på länge kändes en torsdag som mer än bara en dag i kalendern. Det var en påminnelse om att varje dag har sin egen magi, om vi bara vågar stanna upp och se den.

Novell

Panikångesten & Jag – En kärlekshistoria

Posted on by Panikångestens Författare

Panikångesten & Jag – En kärlekshistoria

Det var en vanlig tisdag. Du vet, den typen av tisdag där allt känns som om det går på halvfart och kaffet smakar som pappersmugg. Jag satt på jobbet, stirrade på skärmen och försökte låtsas att jag hade koll på vad jag gjorde. Excel-arket framför mig verkade ha bestämt sig för att det var dags att dansa mambo – siffrorna hoppade runt, och jag kände hur ett konstigt pirr började i magen. Jag avfärdade det som hunger och sneglade mot min halvätna macka. Men så började det.

Det där lilla pirret som sakta men säkert spred sig som en löpeld genom kroppen. ”Jaha”, tänkte jag, ”nu är vi igång.” Panikångest, min gamla följeslagare, hade bestämt sig för att hälsa på. Som en osynlig men otroligt påträngande ex som dyker upp oinbjuden på fester. Fast istället för att fråga om hur jag mår, börjar den direkt med att rycka bort mattan under mina fötter.

Först kom andnöden. Det är alltid så med panikångesten, den älskar dramatik. Som en överambitiös skådespelare som precis landat en roll i en såpopera, går den in för sitt uppdrag med full kraft. Andningen blev snabbare, bröstet spände sig, och plötsligt kändes det som att jag höll på att förvandlas till en människoballong. Inte en av de där som flyger upp i luften, nej, utan en som är på väg att spricka.

Jag kollade runt mig. Alla andra på kontoret verkade helt lugna. Kanske lite för lugna. Var det bara jag som insåg att världen höll på att rasa samman? Jag började grubbla på om de kanske var inblandade i någon slags konspiration. Kanske hade alla på kontoret bestämt sig för att ignorera att jag höll på att bli ett med kontorsstolen.

Min kollega Maria kom förbi och knackade på min axel. ”Allt okej?” frågade hon, medan hennes ansikte förvrängdes som i en spegel. ”Jadå!” pep jag, fast det lät mer som att jag hade glömt bort hur man pratar.

Sedan kom hjärtklappningen. Åh, hjärtklappningen! Mitt hjärta började slå så hårt att jag var säker på att det snart skulle hamna på en bordstablett i konferensrummet. Jag föreställde mig hur det bara slet sig loss och studsade runt i rummet som en stressad kanin.

Det var då jag gjorde det mest logiska jag kunde tänka mig – jag flydde. Det är ju panikångestens paradgren, eller hur? ”Spring för livet!” viskade den i mitt öra, som om jag precis blivit jagad av en osynlig Tyrannosaurus rex. Så jag sprang ut från kontoret, ut på gatan och in på närmsta kafé. Jag stirrade på baristan som om han hade svaret på livets alla frågor.

”Vad får det lov att vara?” frågade han, och för en stund glömde jag bort att andas. Vad skulle jag säga? Vad beställer man när man just haft en nära-döden-upplevelse orsakad av Excel? Jag harklade mig och fick till sist fram, ”Eh… en cappuccino, tack. Och… ett livsförsäkringspaket?”

Baristan log lite osäkert, som om han precis blivit anställd på Panikångestens servicecenter, och jag tog min cappuccino och satte mig vid ett bord. När jag väl satt ner började verkligheten sakta komma tillbaka. Jag tog ett djupt andetag, blundade och lät doften av kaffet fylla mina lungor. Och precis som alltid med panikångest så började den tyna bort, som en ovälkommen gäst som insåg att festen inte var för honom.

Jag satt där en stund och tänkte att det kanske är lite så här livet är. En ständig dans med panikångest som dyker upp när man minst anar det, som en dålig dejt som alltid skickar sms mitt i natten. Och fastän det känns som att man ska gå sönder, gör man det aldrig riktigt.

Jag betalade för min cappuccino, reste mig och började gå tillbaka mot kontoret. ”Jaha”, tänkte jag, ”det var ju trevligt att ses igen, men vi behöver verkligen inte göra det här till en vana.”

Och så gick jag vidare, redo för nästa panikattackerande tisdag.

Dikt och tanke

Livet i Rörels

Posted on by Panikångestens Författare

Livet är som vinden, ständigt i rörelse,
en viskning av stunder som flyger förbi.
Ibland som en bris, mjuk och behaglig,
ibland som en storm, som vänder allt upp och ner.

Det bär oss framåt, genom ljus och mörker,
genom skratt som ekar och tårar som faller.
Vi går längs vägar kantade av drömmar,
ibland går vi vilse, men hittar alltid hem.

Livet är ett andetag, en dans på en tråd,
en resa med början, utan att veta slutet.
Men i varje steg finns en ny möjlighet,
en chans att känna, att leva, att vara.

För livet är inget vi kan fånga och hålla,
det är ett flöde vi lär oss att följa.
Och i varje ögonblick, stort som smått,
finns en gnista av magi, en anledning att fortsätta.

BerättelseKort Novell

Hem till Mig Själv

Posted on by Panikångestens Författare

Det var en kväll när allt kändes för tungt, som om världen lagt sitt tyngsta täcke över Hanna. Hon hade länge sprungit genom livet, jagat efter den där känslan av inre ro och lycka som alltid verkade finnas någon annanstans – i nästa mål, nästa projekt, nästa relation. Men varje gång hon nådde fram till det hon trodde skulle vara målet, blev det snabbt klart att lyckan gled undan, som en skimrande dröm man aldrig riktigt kunde fånga.

En kväll satt hon ensam vid sitt köksbord. Hennes blick var fäst på koppen te framför henne, men tankarna virvlade runt, oväntat stillsamma. Det var då det slog henne – det hon alltid sökt efter hade aldrig funnits där ute, bland alla saker och människor. Det var något helt annat. Något hon måste hitta inom sig.

Det började med små steg. Hon började lyssna på sig själv, på sina innersta känslor och tankar, istället för att pressa sig att alltid vara någonstans eller vara någon annan. Hon började fråga sig själv vad hon egentligen ville, vad som faktiskt gav henne glädje och ro. Och det överraskade henne att de svaren ofta var enkla. En promenad i naturen, att läsa en bok för nöjes skull, att sitta tyst och bara vara.

Hanna insåg snart att lycka inte var en plats eller ett mål. Det var en närvaro. En känsla av att vara i sitt eget liv, oavsett vad som pågick runt omkring. Hon började se lycka i de små ögonblicken – när solen bröt igenom molnen på morgonen, när vinden smekte hennes ansikte eller när hon skrattade åt något litet, till synes oviktigt.

Det var inte alltid lätt. Vissa dagar kändes fortfarande tunga, men hon hade börjat förstå att lycka inte handlade om att alltid vara glad. Det handlade om att vara sann mot sig själv, att ge sig själv tillåtelse att känna, att vara, och att acceptera alla delar av livet – även de som inte var perfekta. Och i den acceptansen hittade hon något djupare än lycka, något hon inte visste att hon letade efter: frid.

För Hanna var det en resa som inte hade ett slutmål, men varje dag tog hon ett steg närmare att vara hemma i sig själv. Och hon insåg att det var där, i hennes eget hjärta, som den verkliga lyckan alltid hade funnits, bara väntande på att hon skulle stanna upp och lyssna.

Novell

Broar Mellan Själ och Värld

Posted on by Panikångestens Författare

Mörkret utanför fönstret var kompakt, men där inne, vid skrivbordet, lyste orden starkare än någonsin. Orden, som ibland känns små, kan bära tyngden av våra innersta känslor. Det är genom dem vi når varandra, trots avstånd eller tystnad. Att skriva är som att tala direkt till någon annans själ, oavsett om vi delar en glädje, en sorg, eller en tanke som vi inte vågat yttra högt.

Vi glömmer ofta hur mäktigt det är att uttrycka sig med ord. När vi skriver, skapar vi inte bara meningar – vi öppnar dörrar till våra tankar och ger andra en inblick i vårt hjärta. Ord har makten att läka, att väcka liv i drömmar och att skapa förståelse. Orden är fria, men deras kraft är oändlig. Det vi skriver idag kan forma någon annans morgondag.

Så låt oss fortsätta skriva, oavsett om det är en enkel tanke, en känsla som vill ut eller en berättelse som väntar på att bli berättad. Orden för oss närmare varandra och gör att vi aldrig känner oss helt ensamma.