Sällskapssjuka och Falska Vänner – Ett Upprört Fredagskåseri

Ja, det var fredag, och jag hade den där gnagande känslan av att det var skönt med helg. Ni vet, den där längtan efter att ta av sig jobbkläderna, slänga sig på soffan, och bara njuta av tanken att man klarat sig igenom ännu en vecka utan att tappa förståndet – åtminstone inte helt. Men i samma stund som jag slappnade av kom den där oroväckande känslan smygande: ångesten. Sällskapssjukan.

Här sitter jag, med en stegrande ångest i takt med att klockan närmar sig helg. Inte nog med att sällskapssjukan klamrar sig fast som ett igel, men jag råkar dessutom fylla år snart. Så jag tänkte, “Varför inte fira? Varför inte bjuda ut vännerna på puben nästa helg och fira lite?” Naivt, eller hur?

Så vad gör jag? Jag skickar ett trevligt litet meddelande. En inbjudan till ett enkelt firande. “Hej, tänkte dra ihop ett gäng på puben nästa helg. Kommer du?” Men vad får jag tillbaka? En lång rad av ursäkter som skulle göra en lat gymnasieelev grön av avund.

“Nej tyvärr, jag har tvättid.” Va? Tvättid? Har vi transporterat oss tillbaka till 70-talet där tvättstugan bokas som om den vore Buckingham Palace?

“Ehh… jag är nog lite trött efter veckan.” Jaha, så du är trött? Tänk om vi alla bara kunde sitta hemma och vara trötta och ledsna över att vi fyller år – det vore väl trevligt!

Det är som om ingen ens försöker dölja att jag inte står på deras “prioriteringslista”. Och det här kallar man vänner? De som man hör av sig till när man vill dela glädje och sorg, de som man tror ska ställa upp, när man försöker få en gnutta bekräftelse på sin existens? Nej, nej, nu är måttet rågat.

Och så tänker jag: Varför ska jag ens bry mig om de här så kallade vännerna? Vänner som inte ens kan släpa sig iväg till en pub i närheten? Tja, svaret är enkelt. Jag ska inte bry mig. Jag ska rensa, jag ska klippa banden, jag ska befria mig från deras falska löften och patetiska undanflykter. Jag ska skapa en ny era, en era där jag umgås med bättre människor. Eller ännu hellre, med ingen alls – för just nu verkar det betydligt mer tilltalande.

Så här sitter jag, med ett oskyldigt glas vin i handen, på en fredag där helgen precis börjar. Och jag känner mig arg, men märkligt fri. Låt dem stanna hemma och tvätta sina strumpor och sova bort sina miserabla ursäkter. Nästa gång jag firar, blir det med människor som faktiskt vet vad ordet “vänskap” betyder – om det nu ens finns sådana kvar.

Ett Jobb Fullt av Multitasking Och Kontrollpoliserna som Följer Med

Att jobba på en skola som administratör är lite som att jonglera med åtta bollar – medan någon hela tiden kastar in en extra. Man vaknar varje morgon med en vag känsla av kontroll, för att sedan kliva in på kontoret och inse att den illusionen kommer att krossas snabbare än en snöboll i juli.

Det finns ett ord som sammanfattar min vardag: multitasking. Ja, jag vet att alla säger att multitasking inte är effektivt, men tro mig, jag har gjort det till en konstform. Jag kan hantera telefonen, svara på ett mejl och boka en taxi till en förvirrad lärare, allt samtidigt som jag febrilt försöker övertyga kaffemaskinen om att inte gå sönder. Och det går för det mesta bra!

För det mesta.

Problemet är bara de där människorna som… ja, hur ska jag uttrycka det? De som aldrig är nöjda. Det spelar ingen roll hur jag anpassar, korrigerar eller till och med gör bakåtvolter för att få deras dag att flyta lite smidigare – de kommer alltid att hitta något att klaga på. Kanske är kaffet för varmt, schemat för fullt eller pennorna inte rätt nyans av blått. Och självklart, om en elev råkar missa bussen för att den stod exakt tre minuter för sent, ja då är det naturligtvis mitt fel. Det är som att jobba på en cirkus där jag är både jonglör och huvudnumrets måltavla för alla kastande tomater.

Men låt oss inte glömma de riktiga superstjärnorna på min arbetsplats: kontrollpoliserna. De är en alldeles speciell art. De har en sjätte känsla för att hitta minsta lilla detalj som avviker från deras minutiösa planering. Om jag bokar en taxi som kommer 15 minuter för tidigt? Kontrollpolisen har koll. Om ett mejl skickades klockan 09:01 istället för 09:00? Kontrollpolisen har loggat det i sitt mentala anteckningsblock. Det är nästan imponerande, om det inte var så infernaliskt irriterande.

Och ändå… när jag tittar ut genom fönstret, med blicken på eleverna som springer omkring på skolgården, inser jag att jag faktiskt älskar mitt jobb. Ja, även med de omöjliga klagomålen och kontrollpolisernas nitiskhet. För mitt jobb är att få skolans vardag att fungera – på mitt alldeles unika, multitaskande sätt. Och om jag bara får ha en kopp kaffe (utan krångel med maskinen, tack!) så klarar jag av även de värsta av utmaningar.

Vem vet, kanske jag borde bli en kontrollpolis själv någon dag? Men nej, då skulle jag ju tappa spänningen av att försöka jonglera det omöjliga.

Så här står jag, på min lilla cirkusarena, och ler åt kaoset. För hur tråkigt vore livet om det bara handlade om raka linjer och perfekta scheman? Det är ju trots allt i röran som jag trivs som bäst.

Tinderkaoset – Alla Klev In, Förutom Jens

Tina hade just kommit över sitt senaste misslyckade dejtingförsök när hon fick en matchning på Tinder. Jens, som såg ut som en trygg kille med en stor passion för träning och huskatter, hade skrivit att han gillade ”långa promenader och dåliga deckare.” Det lät precis lagom för Tinas smak. Efter lite flirtiga meddelanden bestämde de sig för att träffas på en trendig restaurang i stan.

Tina anlände tio minuter tidigt och placerade sig strategiskt nära baren. Hon beställde en gin och tonic och försökte se avslappnad ut medan hon väntade på Jens. Fem minuter efter utsatt tid klev han äntligen in genom dörren. Jens såg ut precis som på sina bilder, om än något svettigare och med en märkligt nervös blick. Han vinkade överdrivet och stapplade fram till bordet.

”Oj, jag sprang hit,” flämtade Jens när han satte sig ner och direkt började svettas som om han just sprungit ett maraton.

Tina log artigt och frågade om han ville ha något att dricka. Men innan Jens hann svara dök Johan upp, en gammal bekant från högskolan som tydligen jobbade på restaurangen nu. Han kom fram, log brett mot Tina och utropade: ”Tina! Det var evigheter sen! Vad gör du här?”

Jens såg förvirrat mellan dem medan Johan fortsatte att pladdra om gamla tider. Till slut avbröt Jens honom med ett högt hostande, som om han försökte hävda sin rätt till Tinas uppmärksamhet. Johan log ursäktande och återgick till sitt jobb, men stämningen var redan märkligt spänd.

Som om inte det vore nog, ungefär tio minuter senare kom Anna in genom dörren. Anna var Tinas bästa vän, och av någon anledning hade hon fått för sig att titta förbi “bara för att se hur det gick.” Hon dök upp till bordet med ett stort leende och en övertydlig blinkning åt Tina, som om de hade en hemlig överenskommelse. Tina rodnade och försökte presentera Anna, men innan hon ens hunnit börja sa Anna: ”Så, Jens, är du en sån där kille som bara gillar fotboll och öl, eller?”

Jens, som förmodligen aldrig hade känt sig mer obekväm i hela sitt liv, svarade stapplande något om att han faktiskt föredrog att läsa böcker.

Plötsligt slogs dörren upp på vid gavel och in klev Britt-Marie, en välkänd lokal personlighet med sitt eget unika sätt att göra entré. Britt-Marie, som egentligen hette Bengt innan hon för ett par år sedan bestämde sig för att klä sig som en överdådig diva, gick rakt fram till Tina med ett överdrivet luftigt ”Hallå där, älskling! Är det här din dejt? Åh, så söt han är! Men du förtjänar bättre!”

Jens tappade hakan medan Tina ville sjunka genom golvet. Anna brast ut i ett gapskratt, och Johan, som hade stått och betraktat hela spektaklet från sin plats vid baren, skyndade sig tillbaka med två drinkar “på husets bekostnad.” Det hela kändes som en scen från en dålig sitcom, men det var dessvärre den pinsamma verkligheten.

När Britt-Marie började diskutera med Anna om huruvida Jens hade rätt “auran” för att vara Tinas potentiella framtida make, reste sig Jens plötsligt upp, ursäktade sig och gick mot toaletten. Han kom aldrig tillbaka.

Restaurangens personal, inklusive Johan, bjöd Tina och hennes entourage på gratis efterrätt som kompensation för “en minnesvärd kväll.” Anna och Britt-Marie höll låda resten av kvällen, och Tina insåg att ibland är misslyckade dejter de bästa historierna.

När hon senare på kvällen fick ett meddelande från Jens där han kort skrev: “Du verkar trevlig, men det var lite för mycket för mig,” kunde hon inte annat än att skratta och blockera hans nummer. Nästa gång kanske hon bara skulle hålla sig till en katt och en kopp te… eller kanske inte.

Men en sak var säker: det var ingen risk att hon någonsin skulle glömma den kvällen.

När Dagen Får Bestämma

Lördag. Veckans frikort. En dag då världen känns lite långsammare och ändå full av möjligheter. Jag vaknar upp och min första tanke är att snooza. Är det inte lite ironiskt hur alarmet på en ledig dag känns mer avlägset än på en vanlig vardag? Som om tiden tänker, ”Ta det lugnt, det är lördag.”

När jag väl hasar mig upp, är den obligatoriska frukosten nummer ett på listan. Kaffe. Inget avancerat, bara svart, starkt och livsviktigt. Bröd? Kanske. Ägg? Nja, jag brukar säga att jag föredrar män till frukost, men låt oss vara realistiska – det är lite tidigt för drama. Lördagar är till för enkelhet.

Sedan kommer den eviga frågan: Vad ska jag göra idag? Kanske simskola med 6-åringen kl 08.00. Det är tidigt, men barnens skratt i vattnet är nästan värt den brutala väckningen. Efter det finns det en känsla av oändlighet i dagen. Kanske en loppisrunda eller en fika på stan. Det är som om lördagen har en magisk förmåga att sudda bort stressen från veckan och locka fram lite spontanitet.

Under loppisrundan inser jag att jag antagligen har köpt mer onödigt krafs än jag behöver. Men det är just det som gör lördagen så speciell – man kan köpa saker man aldrig skulle ha användning för och ändå känna sig lite nöjd med sitt fynd. Denna skrangliga vas? En skatt. Den där slitna LP-skivan? En pärla. Egentligen ett tecken på att jag är hopplös på att släppa taget om nostalgiska drömmar.

Efter loppisen, tillbaka hem för lite städning. Vuxengöra kallar jag det, och jag gör det med samma entusiasm som ett barn som tvingas till läxläsning. Men känslan efteråt, när dammsugaren har tystnat och hemmet är nystädat – ja, då känner jag mig som en superhjälte. En superhjälte med dammtrasa, men ändå.

Och på kvällen, ja då finns det en oändlig horisont av möjligheter. Vinkväll med vänner, kanske? Eller bara ligga på soffan och titta på en riktigt dålig film som jag ändå kommer att njuta av. Lördagar handlar inte om prestationer eller planer som måste hållas, de handlar om att bara vara. Att låta dagen leda vägen, oavsett om det är genom skratt, vila eller en spontan promenad.

Så ja, lördagen är kanske inte en dag fylld med stora gester eller epokgörande händelser. Men den är min, och i sin enkelhet finns det en slags magi. Den är en påminnelse om att livet inte alltid behöver vara mer än just det – en lördag att fylla med vad man vill.