Ja, det var fredag, och jag hade den där gnagande känslan av att det var skönt med helg. Ni vet, den där längtan efter att ta av sig jobbkläderna, slänga sig på soffan, och bara njuta av tanken att man klarat sig igenom ännu en vecka utan att tappa förståndet – åtminstone inte helt. Men i samma stund som jag slappnade av kom den där oroväckande känslan smygande: ångesten. Sällskapssjukan.
Här sitter jag, med en stegrande ångest i takt med att klockan närmar sig helg. Inte nog med att sällskapssjukan klamrar sig fast som ett igel, men jag råkar dessutom fylla år snart. Så jag tänkte, “Varför inte fira? Varför inte bjuda ut vännerna på puben nästa helg och fira lite?” Naivt, eller hur?
Så vad gör jag? Jag skickar ett trevligt litet meddelande. En inbjudan till ett enkelt firande. “Hej, tänkte dra ihop ett gäng på puben nästa helg. Kommer du?” Men vad får jag tillbaka? En lång rad av ursäkter som skulle göra en lat gymnasieelev grön av avund.
“Nej tyvärr, jag har tvättid.” Va? Tvättid? Har vi transporterat oss tillbaka till 70-talet där tvättstugan bokas som om den vore Buckingham Palace?
“Ehh… jag är nog lite trött efter veckan.” Jaha, så du är trött? Tänk om vi alla bara kunde sitta hemma och vara trötta och ledsna över att vi fyller år – det vore väl trevligt!
Det är som om ingen ens försöker dölja att jag inte står på deras “prioriteringslista”. Och det här kallar man vänner? De som man hör av sig till när man vill dela glädje och sorg, de som man tror ska ställa upp, när man försöker få en gnutta bekräftelse på sin existens? Nej, nej, nu är måttet rågat.
Och så tänker jag: Varför ska jag ens bry mig om de här så kallade vännerna? Vänner som inte ens kan släpa sig iväg till en pub i närheten? Tja, svaret är enkelt. Jag ska inte bry mig. Jag ska rensa, jag ska klippa banden, jag ska befria mig från deras falska löften och patetiska undanflykter. Jag ska skapa en ny era, en era där jag umgås med bättre människor. Eller ännu hellre, med ingen alls – för just nu verkar det betydligt mer tilltalande.
Så här sitter jag, med ett oskyldigt glas vin i handen, på en fredag där helgen precis börjar. Och jag känner mig arg, men märkligt fri. Låt dem stanna hemma och tvätta sina strumpor och sova bort sina miserabla ursäkter. Nästa gång jag firar, blir det med människor som faktiskt vet vad ordet “vänskap” betyder – om det nu ens finns sådana kvar.