Dejtingsappar: Digitala Safarijakten på Känslor

När man kliver in på en dejtingsida, är det lite som att stiga in i ett digitalt safari. Man rullar fram genom en ändlös savann av profiler, alla med förhoppningen att just den där matchningen ska finnas där bakom nästa svepning. Men istället för att hitta den romantiska pärlan i höstacken, stöter man på något helt annat: en vild och kaotisk värld av oanständighet och oseriösa beteenden.

Vi börjar med de där meddelandena. Ni vet vilka jag menar – de som är så överraskande direkt att man måste kolla om man verkligen är inloggad på en dejtingsida och inte råkat hamna på en alternativ marknadsplats för… ja, låt oss säga ”spontana erbjudanden”. Det finns något för alla smaker, verkar det som, men de där öppningsfraserna som bara osar desperation får en att undra om de där skicka-knapparna har en magisk lockelse för de mest oanständiga.

Och så har vi bilderna. Ah, de otaliga profilbilderna. För vissa verkar det vara en konstform att visa sig från sin ”bästa” sida. Vem visste att en spegelselfie i ett halvmörkt badrum, med tandkrämsskvättar på spegeln och en påslagen blixt som skär genom ansiktet, kunde ses som ett kärleksbrev till världen? Men här står vi, öga mot öga med den mest intima detaljen av främlingars badrumsinredning. Och det är klart, alla har inte läst instruktionsboken för vad som utgör en representativ profilbild – om en sådan bok ens finns.

För att inte tala om de ”seriösa” samtalen. När en konversation börjar med en kliché som ”Hej, snygging, vad gör du?” och sedan hoppar direkt till ”Vi borde ses, nu”, är det svårt att känna att det finns någon djupare ansats än att slå nytt personligt rekord i snabb-dejtning. Ibland känns det som att vissa bara är ute efter att tävla om att samla så många matchningar som möjligt, som om appen var en poängtavla där högsta antal svep höger innebär vinst. Men vad vinner man egentligen?

Och då kommer vi till de som helt enkelt försvinner. Du vet, de som dyker upp med fina ord och stora planer men plötsligt blir osynliga när frågan om ett faktiskt möte dyker upp. De verkar sväva mellan apparna som digitala spöken, redo att försvinna lika snabbt som de dök upp. När man till slut inser att konversationen är ett enda stort luftslott, är det lätt att känna sig som en naiv äventyrare som trott på en skattsaga bara för att finna ett tomt kassavalv.

Sammanfattningsvis är dejtingsappar lite som att försöka fånga fjärilar i storm – man kan få syn på något vackert, men innan man hinner närma sig har det flugit iväg eller visat sig vara något helt annat än man trott. Visst, det finns lyckliga slut där ute, men man måste vara beredd på att navigera genom en hel del ogenomtränglig djungel av oanständiga meddelanden och oseriösa förslag.

Så nästa gång du laddar ner den där appen eller registrerar dig på den senaste sidan, ta ett djupt andetag och tänk efter: Är jag redo att möta ännu ett digitalt safari?

Ett Jobb Fullt av Multitasking Och Kontrollpoliserna som Följer Med

Att jobba på en skola som administratör är lite som att jonglera med åtta bollar – medan någon hela tiden kastar in en extra. Man vaknar varje morgon med en vag känsla av kontroll, för att sedan kliva in på kontoret och inse att den illusionen kommer att krossas snabbare än en snöboll i juli.

Det finns ett ord som sammanfattar min vardag: multitasking. Ja, jag vet att alla säger att multitasking inte är effektivt, men tro mig, jag har gjort det till en konstform. Jag kan hantera telefonen, svara på ett mejl och boka en taxi till en förvirrad lärare, allt samtidigt som jag febrilt försöker övertyga kaffemaskinen om att inte gå sönder. Och det går för det mesta bra!

För det mesta.

Problemet är bara de där människorna som… ja, hur ska jag uttrycka det? De som aldrig är nöjda. Det spelar ingen roll hur jag anpassar, korrigerar eller till och med gör bakåtvolter för att få deras dag att flyta lite smidigare – de kommer alltid att hitta något att klaga på. Kanske är kaffet för varmt, schemat för fullt eller pennorna inte rätt nyans av blått. Och självklart, om en elev råkar missa bussen för att den stod exakt tre minuter för sent, ja då är det naturligtvis mitt fel. Det är som att jobba på en cirkus där jag är både jonglör och huvudnumrets måltavla för alla kastande tomater.

Men låt oss inte glömma de riktiga superstjärnorna på min arbetsplats: kontrollpoliserna. De är en alldeles speciell art. De har en sjätte känsla för att hitta minsta lilla detalj som avviker från deras minutiösa planering. Om jag bokar en taxi som kommer 15 minuter för tidigt? Kontrollpolisen har koll. Om ett mejl skickades klockan 09:01 istället för 09:00? Kontrollpolisen har loggat det i sitt mentala anteckningsblock. Det är nästan imponerande, om det inte var så infernaliskt irriterande.

Och ändå… när jag tittar ut genom fönstret, med blicken på eleverna som springer omkring på skolgården, inser jag att jag faktiskt älskar mitt jobb. Ja, även med de omöjliga klagomålen och kontrollpolisernas nitiskhet. För mitt jobb är att få skolans vardag att fungera – på mitt alldeles unika, multitaskande sätt. Och om jag bara får ha en kopp kaffe (utan krångel med maskinen, tack!) så klarar jag av även de värsta av utmaningar.

Vem vet, kanske jag borde bli en kontrollpolis själv någon dag? Men nej, då skulle jag ju tappa spänningen av att försöka jonglera det omöjliga.

Så här står jag, på min lilla cirkusarena, och ler åt kaoset. För hur tråkigt vore livet om det bara handlade om raka linjer och perfekta scheman? Det är ju trots allt i röran som jag trivs som bäst.